Elitstyre och fascism

Liksom sina båda närmaste föregångare har Stefan Löfvén fått utstå  försök från motståndare, och då framför allt från massmedia, att mota bort honom från partiordförandeskapet. Drevet tycker sig ha funnit ett aktuellt uttryck att fånga regeringen Löfvéns svaghet i: den brister i “regeringsduglighet”. Med Per T Ohlssons formulering i Sydsvenskan har vi ”amatörernas julafton”. Men den politikhistoriskt kunnige Ohlsson tänkte sig nog inte riktigt för då, för  den kritiken är ju till hela sin idé just den korporativistiska – fascistiska huvudinvändningen mot demokrati. Inte menar liberalen  Per T, eller den borgerliga oppositionen eller ens högersossarna, egentligen att man kan och bör vara expert eller fackman på att föra politik.
Att ”de bästa”, “aristoi”, eliten på varje område, ska styra över området och att ytterst den som bäst “förstår” vilken väg som är “den rätta” ska styra över alla är just huvudpoängen i den fascistiska ideologitypen. Förutsatt är då synen på samhället som en levande, hierarkiskt ordnad organism med en elit i toppen, huvudet. Varje samhällsmedlem har sin av naturen givna organfunktion att fylla i “samhällsorganismen”. Det är tämligen vedertaget att använda det nutida ordet “fascism” för den typ av ideologi som ytterst i Platons efterföljd har elitstyre och samhället som en levande kropp i centrum. Idealstatens lilla styrande elit – hos Platon filosofer – har inom organismen en våldsmakt till sitt förfogande, soldaterna, bröstet, varmed den ska tygla “begäret”, “de många” människorna, underlivet. När allt är i sin ordning i organismen, råder “rättrådighet”, vilket inte, som man skulle tro, är detsamma som kunskap, vishet, det är istället att fylla sin egen av naturen givna organfunktion, olika beroende på vilken av de tre organklasserna (raserna) man tillhör.
“Kunskap” är just den styrande elitens sak, bara den har vishet, kunskap som sin rättrådighet. Den andra överklassen, soldaterna, har istället tapperhet. Korporativismen följer fascistfadern Platon i att för de olika samhälls- och yrkesgrupperna betona skickligheten i de av naturen anvisade rätta organfunktionerna i organismen.
Det romantiska organismtänkandets centrala demokratifientliga roll i fascism (inkl nyfascism) lyftes fint fram för en tid sen i Sydsvenskan av Per Svensson och Ola Larsmo (“Den konserverade drömmen”), men vi bör då kanske ännu tydligare markera organismpoängen elitstyre i motsats till amatör- eller folkstyre. Statsorganismens syfte är inte bara funktionen som levande organism styrd av eliten i toppen, utan hos Platon är elitens ”kunskap”, “bildning”, yttersta självändamålet. Inte människorna, inte ens elitsorten, har värde annat än som medel och ännu mindre det övriga folket.
Idealstaten är givetvis som levande organism en sluten enhet. Främlingar används som slavar, arbetskraft, arbetsboskap. Hela den samtida högkulturen vilar på slavsystemet. Slavar förutsätts vara – bör åtminstone vara – människor av lägre art, underlägsen ras. Men även idealstatens tre egna klasser är renodlat rasistiskt tänkta. Filosoferna Platon och Aristoteles föraktar dem som arbetar för sitt levebröd  (fastän deras arbete kanske fyller  organfunktionen i fråga och i och för sig är “rättrådigt”).  De talar föraktfullt om hoj poloj, “de många”.
I det avelsinstitut som Platons idealstat utgör står uppfostran av  väktarbarnen, dvs överklassbarnen, de styrandes och soldaternas barn, i centrum. Barnen tas ifrån föräldrarna vid födseln, barn tillkomna på icke föreskrivet vis, t ex av föräldrar som inte har föreskriven ålder, eller barn som har någon annan icke önskad egenskap, ska sättas ut i skogen. Idealstaten är på många sätt föregångare till det idealsamhälle som Hitler såg fram emot att åstadkomma, den är ett rasistiskt drivhus med det rättrådiga avlandet  av rätt organ (rätt människoindivider) i statsorganismen  som det omedelbara syftet.
Den fascistoida ideologitypen har följt  idealismen genom  historien, mer eller mindre uttalad men särskilt rotfäst i romantikens finrum, tyska idealismen, (med den s k nyhumanismen, inte att förblanda med upplysningshumanismen, motsatt ideologi). Just kombinationen elitism – organismtänkande utmejslades i korporativismen och ju extremt i fascismen, nazismen. Hur nära oss det fascistoida organismtänkandet ligger kan vi se på sådant som användningen av modebegreppet ´holism´.
Bakom fascismens föreställningar ligger ju en mängd  ovetenskaplig bråte, primitiva teoretiska misstag om t ex organismfunktioner hos “korporationer”, “levande kroppar”. Men till det som “eliten” gör elitanspråk med hör också värderingarna, särskilt de. De ses som kunskap, den viktigaste kunskapen. Helt avgörande nyckelfråga i analysen av den här ideologitypen blir: vad menas med ”kunskap”?  Platonidealismen – romantikens tyska idealism – fascismen har en värdesyn som inte kan hålla isär värderingar (värdesättningar) och kunskap. Av denna “värdeobjektivism” följer att gott eller ont inte är en subjektiv preferensfråga om hur man vill ha det utan en teoretisk fråga, något man kan vara expert på. Därför är det de som förstår vad som är gott och rätt som ska styra, inte folket, alla “amatörerna”. Här har vi en kärnfråga när det gäller fascism kontra demokratism.
Noga taget förutsätter, menar jag, demokratism och avståndstagandet från politisk elitism att man inte är värdeobjektivist. Värden är inte en fråga om rätt teoretisk insikt, fast en sådan också är oumbärlig för att hålla reda både på värderingarna och det värderade. Det är demokratismen som är förbunden med rationalism, inte – som många menat – platonidealismen och definitivt inte vår tids fascism. Denna är istället programmatiskt antiintellektualistisk. Våldsmakten, våldsutövningen och politiskt därför döljandet av sanningen, är en given förutsättning för “de bästas” styrande, eftersom demokratiskt samförstånd saknas. Bara denna lilla elit bör ha och är given organfunktionen att tänka och styra i organismen.
Det är inte långsökt att leda den fascistiska ideologitypen tillbaka ända till Platon, om vi betänker att han mer än någon annan har bestämt vår tankekultur. Dock bör vi nämna att eliten, våldsmakten och hela tredelningen fanns i en tradition långt före Platon, han utvecklade teorin för den och formade vår kulturs version.
Är vi ense om att hålla demokratins spelplan fri från nyfascister, ska vi inte vara rädda för att kallas politiska “amatörer”. Bara gammal irrationell tradition försöker inbilla oss att man kan vara politisk “elit” i drevets mening.
Jan Löfberg

Annonser

De viktigaste men förbisedda orsakerna till vårt kunskapselände

Nästan alla är ense om att skolan i vårt land fungerar dåligt. Också mycket av lärarutbildningen, men inte bara av den utan i många avseenden en stor del av hela högskoleutbildningen. Egna erfarenheter och omdömen ger oss här ännu säkrare besked än några Pisa-prov. Men hur krampaktigt låst debatten om saken har varit framgår av att deltagarna knappt snuddat vid de två i särklass viktigaste faktorerna bakom kunskapskrisen. Det kan låta övermaga, men att båda faktorerna fungerar så dåligt i vår miljö är något vi ska inte bara beklaga verkan av utan i och för sig ännu mer vara glada över.
Den ena faktorn är att vi faktiskt fortfarande har kvar den medeltida skolan med motivationen skrämsel som själva funktionsidén, och det passar inte oss längre. Utan skrämsel fungerar varken skola eller universitet. Det vi ska vara glada åt är att våra barn – genom uppfostran, samhällsklimat? – är så funtade att de för lite är mottagliga för skrämselpedagogik.
Den andra faktorn är den sen fyra, fem decennier i stor utsträckning rådande kunskapssynen, t ex i läroplanerna. Vid tillkomsten av 1969 års läroplan för grundskolan hette det i presentationen att planen hade en “hermeneutisk kunskapssyn”. Det säger kanske inte folk i allmänhet så mycket, men uppfattat på en vetenskaplig nivå är det förödande. Det innebär ett antiintellektualistiskt brott mot vår sedan länge officiellt förutsatta och (efter Hedenius t o m  i teologin) allmänt erkända  upplysningsrationalistiska tradition. Också den nu gällande 2010 års läroplan följer den hermeneutiska linjen, liksom, med åtföljande nivåsänkning, en stor del av universitets-undervisningen.
Skrämselmotovationen lever kvar, eftersom anordningen för undervisning, hela utbildningsorganisationen, egendomligt nog aldrig tycks ha omprövats annat än ytligt. Vad det än må bero på är det tydligt att det medeltida arvet
inte är ändamålsenligt i vårt land. Våra barn och ungdomar låter alltför lite skrämma sig. Undervisningssituationen i skolan blir alltför mycket kaotisk. Kunskapsnivån vid högskolan tvingas ner av att en alltför hög procent av studenterna inte klarar krav som för ett par decennier sedan var självklara, elementära. Det vi kan trösta oss med är inte att de tidigare kunskaperna är föråldrade idag, det är de sällan. Utan enbart att våra barn inte är tillräckligt kuvade och lydiga längre och studenterna är självständigare och mer svårstyrda än förr. Den disciplin och auktoritära anda som fortfarande präglar t ex Spaniens studiesystem går bara inte här idag. Redan av det skälet måste vi forska fram ett nytt undervisningsgrepp, om vi inte ska bli ett kunskapsmässigt U-land. Det är här pedagogikvetenskapen, förutom i den idéhistoriska bakgrundsanalysen, ju skulle ha sin stora uppgift. Hur kan studier bedrivas effektivt så att kunskapslust, nyfikenhet, ger studiemotivet, inte rädsla för straff, skam och tentor? Varför drar man t ex inte ut konsekvenser för hela undervisningsorganisationen av inlärningspsykologi typ Knowles?
Men lika angeläget är att vi bryter med den hermeneutiska kunskapssynen och därmed det s k “flummet”. Detta, med antiempiristisk, “kontinental” , filosofi i botten, har de senaste decennierna forsat över oss. Inriktningen har kommit att gälla som vänster, medan högersidan särskilt tagit sig an “kunskap i skolan”, bekämpande av flummet. Den beskrivningen är starkt missvisande. I den mån den varit adekvat handlar det om ett sidbyte. Flummet, den hermeneutik som står i motsättning till empirismen och den vetenskapliga filosofin, går liksom all aktuell antiintellektualism tillbaka på romantisk filosofi, den tyska idealismen. Visserligen har också arbetarrörelsen partiellt släpat på ett arv från tyska idealismen tack vare Marx’ misslyckade försök att vända upp och ner på Hegel. Men större delen av den socialistiska rörelsen torde idag ha frigjort sig från den halvan av Marx och företräda en upplysningsrationalistisk frihet-jämlikhetslinje, en rationalism som ser sådan vetenskaplig rationalitet som självklart fundament. Konservatismen däremot är helt ett utflöde av romantisk antiintellektualism alltifrån Edmund Burkes historie- och samhällssyn.
Den s k “livsfrågepedagogiken” , föreskriven i läroplanerna i religionskunskap från 1969 och fortfarande, är ett centralt exempel på det hermeneutiska flummet I skolan, fortsatt i högskolan, särskilt på dess forskarnivå med användande av “kontinentala” hermeneutiker som auktoriteter. “Livsfrågepedagogiken” är uttryck för det hermeneutiska logiska felet att inte hålla isär olika logiska plan, t ex i religionsvetenskapen i tro och om tro. Själva undervisningen blir då konfessionell. En konsekvens blir då att objektivitet är principiellt omöjligt. En ytterlighet av synsättet är
s k “kunskapsrelativism” . Att nå objektiv sanning är inte bara svårt, det saknar mening.
Det är lätt att påvisa de logiska felslut som ligger bakom synsättet. T ex slutandet från att allt konkret kan beskrivas på oändligt många (riktiga) sätt och att vi därför måste välja beskrivning, preferera, till att det är en fråga om preferens, subjektiv värdering, vad som är sant. I skolan blir undervisningen missvisande, det hermeneutiska felgreppet blir ett vidareförande av gammal konfessionell, ovetenskaplig undervisning i tro, inte rationell om tro. Tron intar det objektiva studiets plats, och studieföremålet glider över från att vara tron ifråga till att vara dennas föremål, Gud eller livet osv.
Även om varken lärare eller elever genomskådar alla tankefel av detta slag, kan vi räkna med att då skolundervisningen och mycken högskoleunder-visning är genompyrd av den hermeneutiska kunskapssynen, får både lärare och elever en allmän motivationsförödande känsla av att det är något som inte stämmer. I vårt land är vi inställda på högre krav på rationalitet
i hanterandet av kunskap.
Istället för att låta yrvakna ytliga betraktare lura in oss i förnedrande och fördummande diskussioner om ökad disciplin och plugg (typ gamla tiders utantillinlärning?) skulle vi satsa på den totalomprövande pedagogiska forskning vi missade på 1950-talet, när vi genomförde enhetsskolereformen. När det gäller hermeneutiken, postmodernismen osv tyder ju trots allt mycket på att högskolan och därmed skolan i vårt land börjar bli mogen att skaka den av sig, byta ut den mot en i princip rationell kunskapssyn.
Jenny Maria Nilsson har jätterätt i SvD 26/5 om reformpedagogisk avintel-lektualisering, det förödande i sådant som sönderbrytandet av enhetsskolan, ovetenskaplighet och kommersialisering från början av 1990-talet osv. Men hon har jättefel i att motivation inte är viktigt. För oss utan skrämselmotivationen blir annan motivation lika avgörande för kunskapandet som avflumning, intellektualisering, av innehållet.

Jan Löfberg

Katastrofen svenska kyrkan

Ett logiskt fel i uppfattandet av en sak kan ju låta oskyldigt, saken finns ju ändå kvar. Eller? Handhavandet av saken ifråga logiskt i blindo kan betyda att den fördärvas, smälter bort. Sett med vanligt sunt förnuft är det detta som idag håller på att ske med den för hela folket gemensamma saken svenska kyrkan.
Den i förväg propagerade idén med att “skilja kyrkan från staten” var att skiljandet var ett elementärt demokratiskt krav: staten ska vara neutral. Kyrkan är, menar man, ett trossamfund och alltså en privatsak för medlemmarna, genom föreningsfriheten skyddad från statlig inblandning. Den får inte heller gynnas av staten framför någon annan meningsriktning.
Ja, staten ska vara neutral på opinionsbildningsplanet före statens beslut, och det kan den. (Dess egna preferenser och beslut, resultatet av opinionsbildningen, är en annan sak.) Men många inser idag, många har insett eller anat hela tiden, att det är något som inte stämmer i tillämpningen på svenska kyrkan av den principen. Vi fick, som vi skall se, genom “skiljandet” heller ingen kyrkodemokrati alls vare sig “i kyrkan” eller hos svenska folket, reformen var tvärtom djupt odemokratisk, och istället håller det på att gå åt skogen med kyrkan. De beslut som fattas av kyrkorepresentationen – t ex om att slå ihop församlingar eller sälja av och privatisera oskattbara kulturvärden – är inte representativa utan främmande för de avsett representerade “medlemmarna”. Likaså den ständiga decimeringen av det ekonomiska underlaget genom “utträde” av många av oss som inte vill tillhöra en trosförsamling, en bekännande frikyrka. Allt detta beror inte på demokratisering, inte heller på dålig demokrati utan på principiell, alltså total, brist på demokrati i vårt handhavande av kyrkan. Orsaken är inte rätt ut ökad modern medvetenhet utan tvärtom ett litet men förödande logiskt misstag – alternativt hos några en effektiv maktkupp genom att lura folk..
Misstaget består i att klassa svenska kyrkan som ett trossamfund, en ideell förening med medlemmar, alltså en rörelse med egen vilja och tro, en frikyrka. Svenska kyrkan har istället alltid – också under den katolska tiden – utgått uppifrån, från furstemakten och statsviljan, den har aldrig haft medlemmar i viljeanslutningsmeningen. Den har aldrig varit självstyrande, de kyrkokommunala organen har varit offentliga förvaltningsorgan i precis samma mening som de borgerliga kommunala organen, föreskrivna i allmän lag, inga självstyrelser. Hur det förhåller sig med den saken är inte en fråga om vad “kyrkan själv” föredrar utan en vetenskapligt avgörbar fråga. Det logiska tankefelet består i att inte skilja på självstyrelserepresentation – som i ett politiskt parti eller annan ideell förening – å ena sidan och förvaltningsrepresentation – som i en institutionsstyrelse, ett lärarkollegium – å den andra. En ideell förening är definitionsmässigt självstyrande. Medlemskapet innebär logiskt anslutning till en vilja som konstituerar föreningen. Ett offentligt förvaltningsorgan däremot, t ex  ett kommunstyre, representerar statsviljan, inte några egna medlemmars vilja. Inte heller de borgerliga kommunerna är alltså som så ofta sägs självstyrelser, valen är val i helt annan mening, representationerna står helt för lokal tillämpning av statsviljan. Att göra den här sammanblandningen är vanligt även på högsta opinionsbildarnivå inte bara när det gäller kyrkan, och tankefelet får många demokratiskt olyckliga konsekvenser. Men avgörande för att misstaget drabbat svenska kyrkan, inte  bara teoretiskt utan med förödande praktiska konsekvenser, är givetvis den vetenskapligt  helt undermåliga kyrka-statutredningen, som var en fortsättning på nonsensutläggningen i den betydelsefulla propositionen till 1951 års religionsfrihetslag. Både propositionen och senare utredningen borde ju ha utfört en erforderlig rationell analys av svenska kyrkans status, särskilt ur formaldemokratisk synpunkt, eftersom det var den aspekten som gällde som den avgörande.
Det avsedda skiljandet går ut på att kyrkan inte längre alls ska vara en utlöpare av statsmakten och inte styras av staten. Den avses efter skiljandet istället helt styras av sina egna medlemmars vilja, representerad av de kvarvarande kyrkokommunala organen, fortfarande med påbyggnad av stiftsorgan, kyrkomöte och rikskyrkostyrelse. Staten menar sig då ha överlåtit kyrkan på “medlemmarnas” vilja, “kyrkans egen” vilja. Nu genom “skiljandet” var det meningen att kyrkans vilja verkligen skulle bli kyrkans egen vilja i fullt demokratisk mening, alltså nu medlemmarnas vilja, och att den viljan skulle få överta styrandet från hela folket.
Men svenska kyrkan har ju inga medlemmar i den meningen och ingen egen vilja. Det hade den inte före “skiljandet”, och det kunde den givetvis inte få genom “skiljandet”. Lika lite som staten kan skapa ett politiskt parti eller någon annan ideell förening genom ett statligt beslut kan den göra den offentliga institutionen svenska kyrkan, den som tidigare uppehållit den officiella statstron, till en ideell förening med medlemmar, en självstyrande frikyrka, ett trossamfund. Bara  medlemmarnas vilja, den som föreningen är uttryck för, kan ligga bakom skapandet av en ideell förening.
Det som gör föreningsfriheten till en så helig grundförutsättning i det demokratiska maktfördelningssystemet är innebörden av autonomi hos politiska subjekt, inte bara hos de enskilda subjektsindividerna utan också hos de större subjektsenheter dessa tillsammans kan bilda genom att gå samman i s k  ideella föreningar. Vårt demokratiska system fungerar just genom alla politiska subjekts, individers och föreningars, skyddade självsuveränitet. Det är därför vi skrattar åt sådant som statliga ”politiska partier” i  skendemokratier. Av precis samma skäl ska vi ta avstånd från talet om svenska kyrkan som ett trossamfund. Den är inte något som kan ha medlemmar i den avsedda meningen, en egen vilja eller tro, den är inte ett eget politiskt subjekt skyddat av de politiska friheterna. Detta följer alltså logiskt av att den inte utgått från några medlemmars vilja utan från statsviljan. Men därutöver förhåller det sig faktiskt så att svenska kyrkan  konstitueras av allmän lag, lagen om svenska kyrkan. Kyrkan är t o m  i väsentligast möjliga avseenden mer ingående lagreglerad idag än den var före “skiljandet”. Det gäller sådant som att den är evangelisk-luthersk eller att den är ett trossamfund (!), att den är en öppen folkkyrka, att den är demokratiskt styrd och att den ska täcka hela riket. Vore svenska kyrkan ett trossamfund, skulle givetvis varje paragraf i denna lag som sådan utgöra en svår kränkning av föreningsfriheten. Men hela lagen är teoretiskt nonsens, t ex ‘öppet trossamfund’ är en självmotsägelse (medlemskap i ett trossamfund är som sagt logiskt en bekännelse till den tro, det syfte, den vilja, som konstituerar föreningen ifråga) osv.
Av den officiella föreställningen att  svenska kyrkan är en självständig förening, styrd  av sina medlemmar, följer demokratiskt att statsmakten inte får blanda sig i. Men eftersom kyrkan i verkligheten saknar medlemmar, kontrolleras den inte heller nedifrån. Följaktligen svävar styrelseorganen fritt i luften, som en stat i staten, representerande bara sig själva. Av oförstånd saknar vi idag alltså principiellt och därmed helt demokrati i styrandet av kyrkan. Statsmakten har otvivelaktigt haft ambitionen att starkt öka demokratiseringen av svenska kyrkan. Men tankefelet och “skiljandet” har inneburit att ju mer staten av demokratiskäl försäkrat sig om kyrkans självständighet, desto obefintligare har kyrkodemokratin blivit. “Alla litar på alla”, medan kyrkan smälter ihop.
Att det var något som var fel har de flesta insett sen långt före ”skiljandet” utan att kunna göra sig hörda. Bakgrunden till myten att svenska kyrkan är ett trossamfund och dessutom skild från staten är, som vi kan förstå, inte särskilt teoretiskt uppbygglig. Ytterst rör det sig om en maktkamp om de stora  resurser som kyrkan utgör: i dess egendom  ingår merparten av våra förnämsta kulturminnen, kyrkan är med sin rikstäckande organisation en potentiell opinionsbildningsresurs utan motsvarighet hos något parti eller någon representation eller rörelse i landet osv. Med all sin jord och skog och övrig egendom är den också en betydande möjlig ekonomisk maktfaktor. För människor i allmänhet i stan och på landet utgör “kyrkan mitt i byn” som helgedom oavsett trosriktning, särskilt kyrkobyggnaden och kyrkogården, fortfarande en omistlig tillgång, ett centrum. Den svarar mot ett stort behov av andakt och högtider, högtidsmiljö för t ex musikevenemang, sekulära men stämningsfulla skolavslutningar, den är oersättlig för begravningar.
För att förstå den aktuella kampen om allt detta behöver vi utgå från reformen fritt utträde ur svenska kyrkan, stadfäst genom 1951 års religionsfrihetslag. Enligt den nämnda propositionen till lagen och enligt ministerns egen kommentarbok är lagen uttryck för biskop Einar Billings folkkyrkosyn. Billing menade dock inte att kyrkan skulle vara medlemsstyrd. Gud är subjektet i svenska kyrkan, den är syndernas förlåtelse till Sveriges folk. Människorna i församlingen är delaktiga i kyrkan i egenskap av att vara föremål för nåden från Gud. För denna territorialavgränsade församling använde Billing termen “samfund”. Styrandet av samfundet, som inte skulle skötas av några “medlemmar”, blev uppenbarligen istället en uppgift för Gud, dvs hans  representanter, biskoparna, prästerna. Propositionen är ett omöjligt försök att formulera Billings syn så att den framstår som acceptabel i en demokratisk folkrepresentation med moderna rationella – alltså icke konfessionella – anspråk. Billings “samfund” fick i propositionen och lagen beteckningen “trossamfund”.
Så småningom på 1950-talet började det uppstå en rörelse som krävde kyrkodemokrati, en folkkyrkorörelse i helt ny mening, den “demokratiska folkkyrkolinjen”. Ett av de första reformkrav den drev var införandet av kvinnliga präster, vilket följdes med brett folkligt stöd. Ett flertal kyrkodemokratiska reformer genomfördes på kort tid. Ledande företrädare för den demokratiska folkkyrkosynen var tre präster, Karl-Manfred Olsson (pionjär), Ingmar Stoltz och Ingmar Ström, den s k socialetiska delegationen. Betydelsefull var KM Olssons bakgrunnd i LO och socialdemokratiska partiet. Särskilt starkt stöd fick den demokratiska folkkyrkolinjen från den sidan. Också representanter för centerpartiet spelade en avgörande roll för den kyrkopolitikens framgång. Men demokratiseringslinjen mötte också starkt motstånd. Många konservativa präster och andra var emot kvinnliga präster och demokratisering av kyrkan. Även bland det billingska folkkyrkofolket började man som motståndare mot kyrkodemokratisering resa kravet att kyrkan skulle skiljas från staten.
I och med betoningen av kyrkan som “trossamfund” var offentlighetens och allmänhetens tolkning av religionsfrihetslagen och Billing given. Ordet “trossamfund” betyder i svenska språket religiös ideell förening, och svenska kyrkan kom alltså i den fortsatta debatten att gälla som en offentlig (= statlig) religiös förening. Många av Billings anhängare måste givetvis ha varit medvetna om att detta begrepp ‘samfund’ inte alls stämde med det billingska begreppet, och somliga kyrkopolitiskt aktiva mot demokratisering i maktkampen om kyrkan måste ha insett att det begripliga vanliga begreppet ‘trossamfund’, alltså religiös ideell förening, inte alls var logiskt tillämpligt på svenska kyrkan. Men en faktor fick dem tydligen att inte basunera ut den saken:
Det visade sig att (den logiskt omöjliga) uppfattningen att svenska kyrkan var ett trossamfund och alltså dess “medlemmar” var föreningsmedlemmar i vanlig anslutningsmening var mycket effektiv för det kyrkopolitiska syftet  att få med sig demokratimedvetet folk på kravet att skilja kyrkan från staten. Märk att det är just den ordinarie, ideell förenings-, definitionen av ”trossamfund” som, om den är tillämplig, gör skilsmässokravet till ett demokratiskt krav! Många, också i riksdagen, blev upprörda över det demokratividriga i att ett trossamfund uppehölls och styrdes av statsmakten. Det stred ju mot tanken i föreningsfriheten och allt vad demokrati heter. En ideell förening bestämmer ju över sig själv, staten får inte blanda sig i, kyrkan måste skiljas från staten.
De konservativa krafter som var rädda för att demokratisering skulle minska deras kontroll över kyrkan tog stillatigande emot det effektiva stödet för ett skiljande från dessa demokratimedvetna som inte var så insatta i svenska kyrkans status och det kyrkopolitiska spelet. De som gjorde anspråk på företrädesrätt till kyrkan, de som kallade sig “kyrkan själv”, kunde räkna med att framöver komma i läge att skaka av sig “dödköttet”, alla dem som inte hade “rätt tro”, den tros- eller åskådningsvariant som omfattades av “kyrkan själv”.
Märk att de som på detta sätt spelade falskt var några få högljudda och att de som fördes bakom ljuset torde långt ifrån ha varit folkmajoriteten. Enligt en  opinionsundersökning var 72% av folket emot ett skiljande. Alla av dem var naturligtvis inte insatta i det irrationella och demokratividriga. Mer betydde nog den intuitiva upplevelsen att något inte stämde och framför allt bindningen till “kyrkan mitt i byn” eller “helgedomen” oavsett tros- och livsåskådning. Alltså en form av om man så vill “religiös” upplevelse, ofta stark, som inte beaktats i debatten om svenska kyrkan. Det är lustigt att inte detta slag av attityd alls respekterats ur religionsfrihetssynpunkt lika fullt som vilken religiös eller antireligiös attityd som helst.
Alva Myrdal-beredningens skilsmässoförslag 1972 möttes av stort motstånd, t ex från Arndt Johansson och Gunnar Helander i dagspressen  eller Gösta Berglund, statsagronom på Ultuna, som ordnade kyrkopolitiska möten. Av stor betydelse blev att DN:s ledaravdelning, som gällt för att i Tingstens efterföljd ställa det starkaste skilsmässokravet, gav stort utrymme åt vår demokratiska folkkyrkolinjes analys i kyrka-statfrågan och väsentligen anslöt sig till den. Även ststsvetarna C A Hessler och Nils Elvander i Uppsala kallade analysen ”skarpsinnig”. Från LO-sidan stöddes vår analys oreserverat genom bl a ledare av Birger Viklund i Metallarbetaren, där också författaren Birger Norman sedan drev vår argumentering med stort eftertryck. Särskilt engagerat företräddes också  LO-anslutningen till vår linje av  Gertrud Sigurdsen och Sigrid Ekendal på studieavdelningen. Från riksdagen meddelade en ledande socialdemokratisk kyrkopolitiker                                      att  analysen  hade ”många anhängare”. Också Förbundet för religionsfrihet, som tillkommit just för skiljande av kyrkan från staten, anslöt sig till vår kritik. Samtidigt ordnades stora kyrkopolitiska protestmöten mot skilsmässoförslaget bl a i Malmö och Lund, där Alva Myrdal närvarade och blev häftigt angripen.
Palmeregeringen gav så besked om att den inte tog upp den parlamentariska beredningens skilsmässoförslag. När ungefär samma förslag sedan lades 1978 – 79, blev resultatet detsamma. Skilsmässokravet  återupptogs ju dock två decennier senare. Då hade det ändrats i syfte att göra alla nöjda, det hade blivit en kuliss. Förutsättningen för genomförandet då måtte ha varit att varken de politiskt berörda eller anlitade jurister och andra ”experter” längre var insatta i frågan. Men just den desinformation detta innebar gör idag svenska kyrkan, hela folket och demokratin allt större skada.

När det nu inte finns några logiska förutsättningar att se svenska kyrkan som ett trossamfund i den avsedda meningen, en ideell förening med medlemmar, och det är uppenbart att detta demagogiska betraktelsesätt gör stor skada, vad ska vi då göra med den befintliga svenska kyrkan?
Vi ska givetvis så snart som möjligt avveckla myten att svenska kyrkan inte är folkets utan privat, myten om medlemskap, skiljande och utträde och därmed att någon grupp demokratiskt har företrädesrätt till kyrkan och dess resurser. Lagstiftningen om de ”ändrade relationerna” mellan kyrkan och staten var ju obsolet redan vid tillkomsten såsom juridiskt nonsens, den har ju aldrig verkligen kunnat tillämpas och måste utbytas   helt. I och med att statsreligionen underhand har ersatts med religionsfrihet i detta ords formaldemokratiska mening och då svenska kyrkan egentligen inte, som den nu felaktigt gäller för, har privaträttslig status – som ideella föreningar har – utan offentligrättslig, måste kyrkan som sådan givetvis räknas som nollställd trosmässigt, bli allas lika. Det demokratiskt och humant intressanta är inte ekumenik e dyl utan lika tillgång för alla som vill ha det. Kyrkan ska ses som en stor resurs,  gemensam för svenska folket. Låt folket bestämma vad det vill ha sin kyrka till! Det är väl sannolikt att folkmajoriteten vill att den ska stå till förfogande för religionsutövning också i fortsättningen. En skillnad mot tidigare måste då bli att frågan om religions- eller åskådningsinriktning måste bli vars och ens eller den enskilda förfogargruppens ensak. Det är väl också sannolikt att företrädare för de flesta icke-kristna religioner inte vill använda kyrkobyggnaderna. Men öppna för alla som vill oavsett trosåskådning.  Öppna för alla dem som nu “utträder” ur kyrkan, därför att de inte vill vara (bekännande) medlemmar i en trosförsamling, ett trossamfund, en frikyrka, (Ville de, så var de det nog förut av sig själva.) Utträdarna har intressen att tillvarata, det är viktigt att de inte sätts i efterhand ur religionsfrihetssynpunkt. Gör kyrkan öppen! Ett led i att, som lagen och samhället nu gör, föra folk bakom ljuset om svenska kyrkan är att inbilla dem att ett trossamfund – som givetvis skulle nödvändiggöra ett skiljande – kan vara öppet. (Medlemskap i den meningen implicerar ju logiskt en bekännelse till en vilja eller tro som är den konstitutivt förenande.) Ersätt den nuvarande totala bristen på kyrkodemokrati med ett verkligt folkstyre och ta vara på den kyrkliga förvaltningsorganisationen inkl den kyrkokommunala med representanter i förvaltningsmening för politiska partier! Vi måste sluta med den nuvarande självstyrelselåtsasleken, som enbart är destruktiv och kränkande för alla.
Kyrka-statreformen var en reform i blindo, skilsmässokravet berodde ända från början på oförstånd hos de flesta inblandade. De som medvetet ”lurade bönder” var som sagt nog bara ett fåtal. Eftersom reformen aldrig kunde genomföras så som det var meningen, ligger skadan mest i den massiva desinformationen och de svåra följderna av denna i och för sig: Inte vill folk tillhöra ett trossamfund, dvs en frikyrka, för att staten beslutat att man är medlem i en sådan, om man fötts eller döpts ”in i den” och inte ”gått ur den”. En föreningstillhörighet har man valt av sig själv, annars avstår man ju. Och vore kyrkan något man ”tillhör” just i egenskap av att vara ansluten till den, alltså bekänna sig till en viss tro, då vore den inte öppen utan just motsatsen.
Hela handläggningen av kyrka-statfrågan efter 1951 har, bortsett från Palmeregeringens LO-stödda avvisande av skiljandeförslaget 1972 och  avvisandet 1979, av oförstånd utgått från att kyrkan inte är öppen utan en ideell förening, ett trossamfund, alltså privaträttslig. Att den logiskt omöjliga tanken på svenska kyrkan som ett trossamfund, alltså privatiserad, nu är så allmänt omfattad betyder i praktiken vad kyrkan beträffar en återgång till det fördemokratiska samhället. Reformen år 2000 var inte en demokratireform utan djupt odemokratisk. Inbillningen om trossamfund räckte för att ta ifrån folket kyrkodemokratin. Den håller på att räcka för att ta ifrån oss kyrkan.
Jan Löfberg
(Praktisk filosof och teologidocent. Kyrka-statanalysen i demokratiska folkkyrkolinjens argumentering går tillbaka på Löfbergs licavh i religionsfilosofi, Politisk religionsfrihet, 1967, förd fram till och publicerad 1993.  Som nämnt anslöt sig DN väsentligen till den analysen. DN och andra tidningar, bl a Arbetet, gav stort utrymme åt den. För analysen insatt i ett vidare filosofiskt sammanhang se Löfberg, Ut ur verkligheten, 2012, kap 13.)